Tack mamma! Tack pappa!

Jag har vuxit upp i en skådisfamilj. Jag växte i princip upp bakom scen på Norrbottensteatern i Luleå om given av skådespelare, regissörer och teaterarbetare som tog hand om mig.

En av mina första minnen är av att jag sitter på Nalle Puhs honungstunna och tittar på min pappa som spelar Tiger på scenen. Min mamma var också skådespelare och arbetade länge på Teaterförbundet. Pappa satt i styrelsen och var initiativtagare till  Artistkatalogen.

Jag har inte alltid haft ett okomplicerat förhållande till skådespelare och jag försökte länge att streta emot att ha nåt med dem att göra. Därför har jag också pluggat både IT och företagsekonomi i USA i ett försök att komma så långt från den världen som möjligt. Och båda mina föräldrar stöttade mig i detta och kämpade för att jag inte skulle gå i deras fotspår. Men så blev det inte.

Jag har alltid haft en passion för att skriva. Jag skrev mina första pjäs när jag var nio och studerade kreativt skrivade på universitet i USA samtidigt som jag pluggade IT. Och det var skrivande som fick mig att sakta dras tillbaka mot min uppväxtmiljö.

Jag började med att skriva pjäser med större och större scener. Till slut skrev jag en adaption av Nalle Puh för scenen. Och det kändes som cirkeln slöts när jag såg 400 barn titta på pjäsen som jag själv har ett sånt starkt minne av.

Till slut gick jag över från teater till film och nu älskar jag att omge mig med skådespelare och manusförfattare. Jag håller kurser i både filmskådespeleri och i hur man skriver filmmanus i vår filmstudio vid Hötoget. Och det är därför som studion håller på att bli ett hem för manusförfattare och skådepspelare och alla bakom kameran, en mysig och hemtrevlig mötesplats där man kan utvecklas och inspireras tillsammans.

Det är min resa och det känns som jag kommit hem. Och jag välkomnar alla skådisar och manusförfattare att dela det hemmet med mig!

Till slut vill jag tacka mina föräldrar för att jag hittat hem igen, för deras ständiga stöd och uppmuntran oavsett vilken väg jag valt.