” Å, det skär mig i hjärtat att höra en bullerbasius med stor peruk men utan hjärna slita en lidelse i stycken, ja i trasor, för att spräcka örhinnorna på publiken, som i regel inte kan uppskatta annat än obegripliga pantomimer och oväsen…. Och håll alltid i minnet att ni inte överskrider en naturlig måtta; ty varje överdrift strider mot skådespelarkonstens syften, som ända från början varit alltjämt är att hålla upp liksom en spegel för naturen.”

(Hamlets tal till skådespelarna.)

Ja, Shakespeares ord kan verkligen appliceras till dagens filmkonst. Hamlets tal ligger verkligen före sin tid.

Det som fascinerar mig med filmskådespeleri kontra den traditionella teatern är den omedelbara närvaron som finns i film, och att inte sträva efter att ”prestera”. Vi skådespelare har en förmåga att omedvetet använda magstödet, tydligt kroppspråk och en välutvecklad plastik för att nå vår publik. När det gäller film handlar det om närvaro, känna sig bekväm med kameran och verkligen vara äkta. En oerfaren skådespelare kan faktiskt ha lättare i en filminspelning än en etablerad skådespelare, som kanske använder sig av diverse metoder och obskyra tekniker.

Jag vill hävda att min gamla mentor Lars Engström hade rätt då han sa att alla kan bli skådespelare, det handlar bara om att ta bort hindren som gör att du inte kan vara äkta. Man lägger inte till, man tar bort. Det önskvärda är att våga vara lyhörd och öppen inför varje tagning. Som regissör har jag vid flera tillfällen förundrats över att sökande vid en audition allt för många gånger förevisat istället för att ”vara där”.

Det är alltid en fördel att vara noga förberedd inför en inspelning. Men vi vet samtidigt att 90 % av vårt själsliv sker undermedvetet, vilket gör att det vilar ett stort ansvar på en skådespelare att balansera mellan liv och spel. Detta är något som vi arbetar vidare kring, och ger verktyg till, under kurserna.