Tre sidor i Svenska Dagbladet

Skrivkänsla nu

Pirret i magen 

SvD Dolman tre sidorInnan Bob Dolman skulle komma till Sverige för att hålla sin första workshop i studion så pirrade det i magen. Vi hade haft Hollywood-digniteter i studion förr men inte av den här kalibern. Det här kändes som vi tog några steg ut i det okända. Jag har själv deltagit i manusworkshopar i över fem år på olika manusskolor i USA och det öppnade upp mitt skrivande på ett sätt som jag nu ville förmedla till så många jag kunde. Men skulle deltagarna förstå och uppskatta det här sättet att arbeta på? Skulle filmbranschen avfärda det som ett sätt att applicera en Hollywood-mall på svenska manusförfattares kreativitet? Skulle Bob själv tycka att det var givande?

Pirret i magen blev inte mindre när det damp ner ett mail i brevlådan strax innan workshopen skulle börja. Det var från Svenska Dagbladet. De hade hört talas om det vi gör med USA och ville göra en tre sidors artikel om Bob Dolmans workshop hos oss.

När den första euforin hade lagt sig så blev pirret mer kännbart. Det kändes lite för bra för att vara sant. Fanns det nån vinkel som skulle kunna framställa workshopen som något dåligt?

Jag kunde inte komma på nåt. Jag och Bob pratade ihop oss och vi kom överens om att även om det var fantastiskt att de ville skriva en artikel så var det viktigt att det inte gick ut över workshopen. Därför beslöt vi oss för att begränsa deras deltagande till den första timman. Jag var lite orolig över om man verkligen kunde skriva en nyanserad artikel om vad vi gör genom att bara sitta med under introduktionen, men det var allt vi kunde göra.

2016-03-11 16.02.24Ju närmare vi kom till att kursen skulle börja desto mer pirrade det. Men jag drivs av pirret och ser nu för tiden fram emot det som en drog.

Deltagarna kom. Vi tog emot dem och bjöd på frukt, kaffe, te och annat smått och gott. Men ingen journalist. Jag tänkte att han antagligen hade andra artiklar att skriva och hade lagt den här på hyllan. Men så strax efter vi hade börjat så kom en deltagare som jag inte kände igen. Det var journalisten från SvD.

Han satte sig i bakgrunden. Han iakttog och ibland skrev han ner en rad eller två i sitt anteckningsblock. Nu började det pirra igen. Jag vet inte vad han skrev där eller fastnade för men jag vet vad som hamnade i artikeln. Han skrev bland annat att det var en blandad grupp, "lika många män som kvinnor, äldre som yngre, såväl verksamma journalister och filmare som helt oprövade förmågor." Och det var det verkligen. Det här var också nåt som Bob och jag hade diskuterat. Bob hade sagt att det inte skulle vara ett problem utan snarare en tillgång att ha en så blandad grupp. Och så här efteråt så ser jag hur rätt han har. Men just då i början var jag lite nervös över det.

 

2016-07-02 12.11.47

 

I en skrivarworkshop är det viktigt att man kommer över den första återhållsamheten och öppnar upp om sina personliga mål och de hinder som man har för att skriva. Det är inte alltid lätt i USA, kanske skulle det vara ännu svårare i Sverige?

Men workshopen drog igång med en rivstart! Bob får deltagarna att öppna upp och fram kommer den ena historien efter den andra, både från de erfarna manusförfattarna och från nybörjarna.

Och journalisten tar ivriga anteckningar. Det här hamnar i artikeln:

2016-07-01 18.02.47"Klichébilden av en manuskurs är att den utgår från en mallartad syn på dramaturgi, att allt går ut på att skriva en konventionell blockbuster, men Bob Dolman verkar arbeta på helt annat sätt. Ju längre jag sitter med, desto mer börjar jag tycka att hans metoder snarare påminner om mindfulness eller självhjälp."

Bob sporras av den här öppenheten och öppnar själv upp om sina rädslor och hinder. Hela workshopen formligen kokar.

Journalisten skriver och skriver.

"Han är genuint vänlig, pratar med glädje om sina tidiga tv-serier och tar sig an historier från inspelningen av ”Willow” med sådan energi att det skulle kunna vara första gången han berättar dem."

Bob säger det bäst själv.

"Jag har massor att erbjuda eleverna sett till min livserfarenhet. Även om jag haft succéer är de tillfällen då jag inte varit framgångsrik, åren då jag skrev utan att sälja någonting, också något jag använder. Jag berättar om hur det känns att kämpa. Jag hoppas jag kan vara till hjälp för författare med filmer that are burning in their hearts."

Journalisten sitter bara med första timmen och det är lite synd. Men vilken timme! Pirret försvinner och jag tar bara in allt som händer.

Artikel om Bob Dolman i Svenska DagbladetEfter en lång dag är vi alla utmattade, men fulla av energi.

Efter första dagen sammanfattar Staffan Hildebrandt (som gjort kultfilmer som G, Stockholmsnatt och Ingen kan älska som vi) det hela så här:

"Man får ideer från Bob Dolman, från kurskamraterna. Man får idéer till strukturen på manuset, vad man vill uttrycka, vilken drivkraft man har, vilken drivkraft huvudkaraktären har. Det ger en energi i flera nivåer på manusarbetet att vara här på workshopen."

Det är den typen av uppskattning och entusiasm som gör att man vill göra det här om och om igen. Det är det som gör att Bob är på väg tillbaka till Sverige för att hålla sin fjärde och femte workshop på sex månader. Och det är det som gör att flera av deltagarna återkommer på varje workshop.

Och jag har fortfarande pirr i magen. För varje workshop är en utveckling. Den här gången blandar vi manusförfattare med regissörer och skådespelare och arbetet kommer att leda fram till inspelade scener. Vad nästa steg blir vet jag inte. Men jag vet att om det pirrar i magen, då är vi på rätt väg.

74 Shares
Share74
Tweet
Share
Email