En kulturarbetares vattenhål – del 1

Jonas LarssonSitter på 13:e våningen, utsikten är de upplysta kulisserna Globen och Sofia. Vi kallar det Ersta skybar, platsen för teologiska och kulturella samtal. Vissa kanske finner paralleller till Zekes bar, men det får stå för dem. Det är 2015 och samtalen kommer aldrig att ta slut.

Genom åren har det funnits flera restauranger, barer och caféer som mer eller mindre har fungerat som både arbetsrum och vardagsrum. En plats där man utvärderade kvällens föreställning, planerade kommande storverk, skvallrade om branschens baksidor och propagerade för behovet av det äkta inom teatern.

Jag ska här lyfta fram ett antal minnesvärda krogar och caféer i Stockholm som från 1990 och framåt fungerat som en form av skapande vattenhål. Vissa av ställena finns inte kvar, och vissa har ändrat stil att de inte längre ingår i min så kallade kontext. Detta är alltså ingen krogguide för kulturarbetare anno 2015, utan en nostalgi och återblick till platser som mer eller mindre genom åren har betytt något för mig när det gäller mötet med den andre och mig själv i ”kulturarbetet”. Här kommer de första fyra, placerade utan rangordning:

 

Kvarnen

Första gången jag besökte anrika Kvarnen var med ensemblen från nyårsrevyn i Forshaga. Jag var 15 år och borde enligt gällande lagar inte ha blivit insläppt.

Kvarnen blev med åren ett vardagsrum, en plats där tiden stannade och framtiden blev ljusare. Vi var ett gäng, likt törstande och hungrande vagabonder, som kväll efter kväll i rök och med öl i glasen drömde om en bättre värld. När Kvarnen stängde klockan 03.00 blev det ofta efterfest. Men först köpte vi nybakat bröd via bakdörren till bageriet på Tjärhovsgatan.

På Kvarnen fanns Greven, konstnären, den missförstådda manusförfattaren, rockstjärnan och den analytiska skådespelaren. Det var en dimmig och kärleksfull stämning, som förvisso stördes emellan varven då skådespelaren M vevade med sina armar.

När Kvarnen fyllde 100 år var det ett stort kalas och jag medverkade i underhållningen som den fiktiva figuren Sixten. Kvällen blev som ett lyckligt avslut på en epok. Allt har sin tid och min och Kvarnens tog slut denna kväll. Men vem vet, jag kanske kommer tillbaka, äter köttbullar och tar ett glas Becherovka.

 

Ritorno

Under mina år som regissör och skådespelare på Alias Teatern var det på Ritorno jag intog min lunch. Jag minns att jag varvade mellan laxpudding och lasagne.

Ritorno var även den plats jag valde då jag skulle bli intervjuad av någon tidning. Det var ett neutralt ställe med en trygg och genuin stämning som passade vid alla tillfällen.

Dock fanns det ett problem. Jag har aldrig varit rökare, så alla cigaretter och pipor var vissa dagar en plåga på Ritorno. Dimman av rök färgade grädden på semlan till grå och det sved i ögonen. Ändå satt jag där; lunchade, intervjuades, planerade och skrev. Det paradoxala är att sedan det blev rökförbud är jag inte där lika ofta.

 

Levelius

Det var ett av de absoluta bästa och berikande hak då det gällde att knyta kontakter. Här kunde allt hända och allt hände. Hit kunde man gå ensam, men att sitta själv var omöjligt. Det var en underbar familjär stämning och alla inkluderade alla. Vid pianot satt ofta någon och musicerade, i baren arbetade gårdagens gäst och Levelius brast ut i operasång. Jag drack öl och njöt av deras toast skagen. Är det något ställe jag verkligen saknar så är det Levelius.

 

Café Opera

Egentligen har Café Opera inte varit min kopp te, men det har onekligen blivit ett antal minnesvärda kvällar där; både på tu man hand, i större sällskap och vid en massa tillställningar som exempelvis releasefester, Stockholms filmfestival och Guldbaggens efterfest.

Många beklagade sig över att det i perioder var svårt att komma in på Café Opera på grund av hårda vakter och långa köer. Av någon anledning var detta aldrig ett problem för mig. Vakter vinkade mig alltid före i kön, vilket jag i ärlighetens namn inte har fattat varför. Vid ett tillfälle, under 1990-talets stränga ”klädkoder”, var vi ett gäng som efter tre dagar utan dusch i Stockholms skärgård klev in i baren utan några som helst svårigheter. Vi bar gummistövlar, slitna flanellskjortor, keps, morakniv i bältet och Peter Brook under armen. Det enda vi inte fick ta med oss in var dragspelet, det fick stanna i garderoben.

Nackdelen med Café Opera är dock den ytliga atmosfären. Inget är liksom på riktigt; varken känslor, läppar eller avsikten med besöket. Något jag däremot har uppskattat är att ta en sen lunch med trevligt sällskap på Operakällaren. Det är ett underbart ställe med underbar stämning och härlig husmanskost.

 

Detta var fyra exempel på vattenhål i Stockholm. Fler kommer….

0 Shares
Share
Tweet
Share
Email