Det blev skilsmässa mellan mig och teatern

12041829_10207251322474344_1840870908_nI nästan tjugo år arbetade och försörjde jag mig som skådespelare och regissör. Teatern var en livsstil och ett rättesnöre, något som i princip gick före allting annat. Under dessa år fick jag möjlighet att förverkliga mina idéer, uppleva stor bredd i yrket och lära känna en mängd underbara människor. Jag levde fullt ut med mina projekt och gränsen mellan arbete och ledighet var hårfin, nästan obefintlig. Jag fick även erfara motgångar, stunder av sysslolöshet och perioder av hårt leverne.

Teatern och filmen har sedan jag var liten, och kallades för ”Teater-Jonas”, varit en viktig del av mitt liv. Därför blev det en märklig känsla när jag för ett antal år sedan upptäckte att den stora lusten var borta. Kärleken, likt den till en partner, avtog mer och mer utan att jag själv förstod varför. Den stora kärleken kan ju, utan något tydligt svar på varför, helt plötsligt omvandlas till ”vi kan väl vara vänner ändå”. Från att ha varit extremt hängiven teatern började jag helt oväntat att hoppa över kulturdelen i tidningarna, byta kanal när det var Kulturnyheterna på TV, sluta införskaffa senaste litterära verk om skådespeleri och tacka nej till jobb. Började mitt äktenskap med teatern närma sig en skilsmässa?

Jag har genom åren uppmuntrat människor att göra det de innerst inne vill och inte låta andra styra deras studie- eller yrkesval. Främst har jag mött och stöttat engagerade människor som vill ge sitt liv till teater- och filmbranschen. Det är dock viktigt att påpeka skillnaden mellan att göra det man innerst inne vill och göra det man tycker är en kul grej. Många kan vid endast anblicken av en filmaffisch bli övertygade om att skådespeleri är deras framtida yrke och kall, ”Det verkar ju så kul”. Jo, det kan verka kul, men att arbeta som skådespelare är mer än att le och se bra ut framför kameran. 90 % av en skådespelares arbete handlar dessutom inte om själva hantverket utan om något helt annat. Ingmar Bergman sa att ”när man är i den här horeri- och slakteribranschen så får man ett våldsamt behov av att behaga”. Det som är en ”kul grej” behöver alltså inte alltid vara detsamma som det man vill arbeta och vara yrkesverksam med.

Helt plötsligt blev jag alltså själv föremål för mitt eget ifrågasättande. Gjorde jag verkligen det jag innerst inne ville? Älskade jag verkligen teatern som min livspartner? Borde vi skiljas? Vi kanske bara var inne i en djup teatralisk kris? Svaren föll sig ganska naturligt när något som funnits inom mig under flera år blev allt starkare och självklarare. Efter alla år tog jag ut skilsmässa från teatern och ändrade riktning, allt har sin tid.

Det starka äktenskapet som blev till skilsmässa har nu omvandlats till en vänskaplig respekt. Lusten och nyfikenheten för teater och film är tillbaka, och detta tar jag med mig in i mitt ”nya” liv. Återigen besöker jag gärna teatrar, läser ny dramatik och låter Kulturnyheterna tala till punkt. Trots mitt val, att inte längre på heltid kämpa vidare som yrkesverksam skådespelare och regissör, är det inte omöjligt att jag i framtiden kommer att göra diverse inhopp i olika sammanhang.

När det gäller den pedagogiska biten inom teater och film har det aldrig funnits några planer på separation. Att arbeta med skådespelarens personliga utveckling och anpassning till rådande kontext är oerhört stimulerande. Varje människa är unik, och där börjar vi arbetet med att bygga upp en roll. Jag har som målsättning att skådespelaren, genom tillit, lyhördhet, trygghet och fantasi ska utveckla en form av altruism. En underbar egenskap som kan skapa fantastiska förutsättningar under en filminspelning. Numera är begreppet så sällsynt, inte minst inom teatern, och avsaknaden av just osjälviskhet har i sig orsakat flera skilsmässor med teater- och filmbranschen. Jag hoppas innerligt att skilsmässotrenden vänder och att en ny generation får njuta av ett fullbordat äktenskap.

12033780_10207251322354341_1636694209_n

0 Shares
Share
Tweet
Share
Email